Är det inte spännande hur livet ter sig. Igår tappade jag nästan hoppet (igen), man blir så lätt påverkad av andra människor. Jag ville väldigt gärna ta en improvisationsklass, så jag mailade läraren och frågade om det var möjligt. Han sa att de normalt inte tar in sångare, och jag frågade varför och vad de gjorde i klassen. Han svar blev:
"We are working on soloing on chordtones, groupings of four, leading tones etc. Honestly, I've had two vocalists in this class before and both of them found it very hard and couldn't do the things that the instrumentalists could do. I suggest you find a vocal improvisation class instead."
Problemet är att det inte finns så många sådana klasser. Jag kände mig ganska irriterad, för grejerna han pratade om verkade vara sådant som jag verkligen vill jobba på. Ibland är det roligt att bara vara väldigt teknisk, sedan lägga på kreativitet efteråt. Men hur ska man göra det om man inte har någon som utmanar en med den sortens övningar? Jag kände mig också dum för att jag är vokalist, och helt enkelt inte kan sola lika bra som vilken instrumentalist som helst.
Sedan fick jag se en bekants hemsida, och lyssna på hans musik. Han har precis gått klart sin första termin på Berklee är nittifyra och startade en kvartett med helt grymma musiker efter en månad. De har redan spelat in låtar och inga lätta grejer heller! Rytmiskt och melodiskt avancerat!
Och jag tänkte:
"Vad har jag gjort här hela året? Jag vet inte ens om jag har utvecklats, och jag är fruktansvärt dålig på att öva så att jag lär mig något. Jag kanske inte borde vara musiker. Vissa människor har det, men inte jag."
Stämningen inte på topp helt enkelt. Så jag satte mig för att öva, gick igenom lite övningar som jag hittade på i stunden, försökte improvisera över standards. Och jag kände väl att jag inte förstod varför jag gör det jag gör. Finns det någon mening med det?
Så när jag gick till sängs den kvällen bestämde jag mig för att läsa klart "The Music Lesson" av Victor Wooten (hann aldrig färdigt med den förra våren och glömde bort den över sommaren). Jag var på kapitlet om Phrasing, där de pratar om hur allt är byggt av fraser i ens liv och i musik, och hur man kan ställa in någon på att något ska hända inom en framtid. Dvs, vad jag gör nu kan påverka vad som händer nästa vecka eller om ett år. (Om jag förbereder mina noter till repet nästa vecka kommer det att gå mycket lättare än om jag inte gör det osv.) Väldigt logiskt och självklart men det kändes som att det är något man lätt glömmer. Sedan började de också prata om att det inte finns något misslyckande.
Allt man vill lära sig har man valt att man vill lära sig, och om man inte lär sig det är det helt enkelt för att man har bytt riktning och vill lära sig något annat.
Lite hopp till Linnéa. Tack.
Idag. Första dagen på jobbet, jobbar jag på en föreläsning för Berklees lärare. Föreläsaren heter Daniel Coyle och har skrivit "The little book of talent" och "The talent code", som egentligen båda bygger på att talang är något man skapar sig. Alla som är riktigt talangfulla har jobbat sig till det. De har spenderat ungefär 10 000 timmar på att göra vad de gör och därför är de så bra. Han går också in på hjärnan och hur den jobbar för att etablera saker man lär sig, och plötsligt är jag så inspirerad att jag bara vill gå hem och öva, eller prata om detta hela dagen.
Ödet, eller vad vi nu ska kalla hen (efter min superkristna upplevelse i en amerikansk kyrka/biograf, kanske man ska kalla hen Gud? Men det spelar ingen roll) fick mig på något vis att inte glömma bort hur viktigt det är att aldrig sluta drömma, och jobba för sina drömmar. Man har ju ofta hört att de som siktar högst kommer ofta längre än de som inte gör det. Och Daniels föreläsning bevisade exakt det. Tydligen finns det studier på vad det är som gör att vissa blir så grymma på något. Det sitter inte i generna, det sitter i viljan. Man hade tagit barn, ställt frågor, tittat på hur bra de var på olika musikaliska saker, gehör osv, sedan gett dem ett instrument att öva på. Man mätte hur bra de blivit efter en viss period, och de hamnade i tre grupper: De som var jätte bra, de som var helt okej, och de som inte hade någon talang alls.
Men vad avgjorde talangen? Inte var det hur bra de var ifrån början. Man hade frågat barnen hur länge de trodde att de skulle spela instrumenten. Grupp A sa "1 år", Grupp B sa "några år", Grupp C sa "Hela livet." Och där var den största skillnaden på barnen som hade utvecklats och barnen som inte hade gjort det. De som hade utvecklats hade redan höga mål och jobbade för att nå dem, medan de som inte hade utvecklats inte hade samma intresse för musiken.
Tack för inspirationen, Victor Wooten och Daniel Coyle! Nu vill jag hem och öva!!
No comments:
Post a Comment