Den här dagen alltså! Del 2

Så det bar av till gig nummer två.

Vi åkte till Yoshis lägenhet för att bli upphämtade av ägarna till restaurangen. När de väl kommer, en amerikansk professor och en liten japansk tant så märker vi snabbt hur intressant den här kvällen kommer bli. 

De packar in sig i bilen. Tanten åker med vår trummis bil och hennes man kör oss i stora bilen. Alla totalt inklämda i baksätet. När vi har kommit ut mot Boylston st, vinkar tanten till sig vår bil. Hon tar ett snack med sin man. 

"Josh (trummisen) har glömt något så vi måste åka och hämta det! Men åk ni till restaurangen! Och inga jäkla mesvägar, det tog ju hundra år att komma hit!"

"Men älskling, det var ju enkelriktat överallt. Jag kunde inte köra någon annan väg."

"Jaja, enkelriktat hit och dit! Nu åker du raka vägen till restaurangen! NU! Inga dumheter!!!" 

Haha, okej. Så vi vet vem som bestämmer i deras förhållande!

Väl framme i Newton och i den lilla, alltså pyttelilla restauranglokalen ska vi packa upp våra grejer. Det sitter massor av gäster och äter, fast vi hade fått höra att vi skulle spela på någon privat fest. Så vi packar upp mitt i dörröppningen på stället (ända stället där vi får plats). De unga tjejerna framför oss betalar och ska precis gå när tanten säger till dem "Hörrni, ni får stanna en stund till! Det kommer gratis mat och bandet ska spela!" Haha gratis mat, och de har precis käkat och betalat. Osis. 

Vi blir ombedda att spela två set. Men när pianisten kommer säger han: "Nej, jag pratade just med henne, vi spelar ett set." Så vi kör våra 8 brokiga poplåtar, tanten går omkring och samlar in dricks till oss, folk försöker ta sig igenom dörröppningen medan vi flyttar på oss och sjunger Moves Like Jagger. Helt hysteriskt, men kul! 

Efter vårt set kommer tanten fram och säger: "Ni måste ju säga att ni kommer tillbaka!" 

Va? Vi har ju redan spelat alla våra låtar? Som hon ville ha det. 

"Nej, två set vill jag ha!" 

Okej. Ibland är man tacksam för att man är jazzmusiker. Vi plockar fram våra Realbooks och kör ett gäng standards. Stämningen är iallafall på topp. 

Slutklämmen blir när vi kör September med Earth Wind and Fire. För medelåldern på publiken är nu 50 plus och de vill hellre höra jazzstandards haha. Klockrent. Men när vi åker från hysterin är vi ändå nöjda och glada, och 50 dollar och kanske ett månadsgig rikare.