Vi hade clinic med Harry Pickens, jazzpianist och lärare som spelat med bl.a. Dizzy Gillespie. Han var en riktig mysfarbror! Pratade bland annat om scenskräck, och hur man kan jobba med det, och han pratade om att vi som musiker borde tänka: "How can I serve? I have got this amazing beautiful talent, how can I use it to help the world? How can I use it for the greater good?"
För det handlar inte om oss, det handlar om musiken som kommer ur oss. Det är den vi borde rikta vår uppmärksamhet åt. I det att han pratade om scenskräck så jämförde han det med när man är ett litet barn. Man kanske leker utomhus, och så hittar man en sten! Och man blir så otroligt fascinerad för det är en så fantastiskt cool sten! Så man springer till mamma och säger "Titta, titta vilken fin sten! Ser du ränderna i den, och hur rund den är? Titta!"
Så borde vår approach till musiken vara. Att visa de som lyssnar vad det är vi tycker är så vackert. Att förmedla den känslan! För det handlar inte om oss när vi står på scen, det handlar om musiken.
En tjej fick jobba med sin scenskräck. Hon kunde inte ens kliva upp på scenen för att hon var så sjukt rädd. Och efter att ha jobbat med Harry Pickens i kanske 5-10 minuter så sjöng hon en fras av en tango för alla i rummet! Helt otroligt. Han berättade att det finns sätt att inaktivera vissa minnen och kopplingar i hjärnan. Till exempel om man har varit med om en traumatisk händelse som gjort att man har scenskräck, så kan man tänka tillbaka på det minnet, andas och sätta händerna på olika ställen i ansiktet för att koppla bort den känslan från att vara här och nu.
Jag skulle verkligen vilja skriva mer, men jag hinner inte! Kram ni fina!
No comments:
Post a Comment